perfekta kroppen

...Är jag tjockare än Oprah och inte alls i närheten av att må bra. Kommer man någonsin ur det här jävla helvetet?

nu har det gått 1 månad och 2 veckor sedan jag skrev här senast, då satsade jag på livet. Men livet jag lever nu är inget liv. Jag jagar inte viktnedgång på samma sätt längre. Jag är nu "normalviktig" igen. Och jag är åter igen i hets träsket. Och jag vet inte hur jag ska komma ur det här. Jag vill inte bli som jag var inann heller. Jag vill bara vara normal. Vilket alla tror att jag är nu, alla tror att jag mår bättre än någonsin..

På sjukhuset tjatar dom bara på om att äta regelbundet. Men fattar dom inte att jag inte kan äta regelbundet. Jag kastar i mig maten och vill bara ha mer mer mer.... till jag inte får i mig mer. Och sedan hänger över toaletten. Jag är äcklig, vidrig och patetisk. Jag skäms över mig själv. Men folk som tänker ''men sluta ät så mycket då'' förstår verkligen inte sig på suget, det där hemska suget. Det är en känsla som säger att man bara måste ha mer mat, äcklig falsk hungerkänsla. Man äter fast man inte är hungrig samtidigt som man redan vet att man ska spy upp det senare. Jag mådde helt enkelt bättre förut, då var jag i alla fall mindre tjock. Nu är jag bara äckligt tjock. Men observera bättre, vafan gör jag nu då? Jag bara MÅSTE gå ner 5kg igen. Det känns fet jobbigt. Men det är mitt eget fel. Så jag välkomnar mig själv till helvetet igen...

Jag vill kunna gå förbi en spegel utan att äcklas av mig själv och gå där ifrån utan gråten i halsen. Men jag är fortfarande samma svaga person som i senaste inlägget. Den personen som jagade friheten, och jag är inte där nu. Jag är mer instängd än någonsin och tyvärr känns det som att jag alltid kommer vara det.