bild
ska fixa lite bilder, tror jag..
kan vad bra att äcklas av om ett år eller två.
kan vad bra att äcklas av om ett år eller två.
det är inte lätt när det är svårt
Jag lever ett dubbel liv, jag spelar ett sorts spel mot mig själv. Är jag verkligen vem alla tror att jag är?
Vem är jag egentligen? det är något jag måste komma på själv. Jag tar så hårt på vad andra tycker om mig och skapar för uppfattning".
Just nu saknar jag bara någon att hålla om, någon som älskar mig. Tänk vad mycket något sånt litet kan göra.
Jag är frånstötande.
hur kommer man ur det
Nu har jag gått ner mina 8 kg igen. Visst, lite gladare är jag. Men jag kommer aldrig bli nöjd. Min vilja slits mellan att vara "frisk" eller "sjuk". Varje gång jag bestämmer mig för att det inte är värt att leva mitt liv så här, är det alltid något som tar emot. Jag är rädd, rädd för att bli tjock, rädd för vad andra ska tycka. På något sätt tycker jag att jag inte förtjänar att må bra, jag förtjänar helt enkelt inte att äta. Nu kan jag gömma mig bakom allting. Samtidigt vet jag att andra inte tycker att jag ser bättre ut när jag är smalare. Men det handlar inte om det, det handlar om att jag vill vara nöjd med mig själv. Jag vill se mig själv på ett sätt, och i den bilden passar inte kärlekshantag in. Jag är rädd för att bli frisk för då har jag inget att skylla på. Inget att gömma mig bakom.
Samtidigt är jag så trött på hur jag stöter bort folk som betyder något. Personer som jag älskar och bryr mig om. Jag är rädd att om det fortsätter så här kommer jag inte ha några kvar. När jag ser tillbaka på hur jag brukade vara saknar jag den självkänslan jag hade och hur jag agerade i saker. Jag har aldrig tyckt att jag är perfekt och har ofta tagit på mig saker som inte ens vart mitt fel, bara för att det var det lättaste för stunden. Jag har hållt mycket inom mig. Det har blivit som en ond cirkel. och nu sitter jag fast djupare än någonsin. Jag är instäng i mig själv känns det som. Men förut kunde jag i alla fall njuta av livet och var under vissa perioder lycklig. Att få känna just den känslan en gång till, skulle vara värt mer än allt i hela världen.
Samtidigt är jag så trött på hur jag stöter bort folk som betyder något. Personer som jag älskar och bryr mig om. Jag är rädd att om det fortsätter så här kommer jag inte ha några kvar. När jag ser tillbaka på hur jag brukade vara saknar jag den självkänslan jag hade och hur jag agerade i saker. Jag har aldrig tyckt att jag är perfekt och har ofta tagit på mig saker som inte ens vart mitt fel, bara för att det var det lättaste för stunden. Jag har hållt mycket inom mig. Det har blivit som en ond cirkel. och nu sitter jag fast djupare än någonsin. Jag är instäng i mig själv känns det som. Men förut kunde jag i alla fall njuta av livet och var under vissa perioder lycklig. Att få känna just den känslan en gång till, skulle vara värt mer än allt i hela världen.
